Dagen då du föddes
Publicerat den
I fredags satt vi här - taggade - i soffan för att titta på fotbollsmatchen, precis som de flesta andra.
Vid matchens slut var det raka vägen i sängs som gällde då jag var så himla trött.
Vid matchens slut var det raka vägen i sängs som gällde då jag var så himla trött.
Jag fick inte sova speciellt länge innan jag vaknade av en känsla av att jag verkligen behövde duscha, vilket var lite konstigt. Klockan var då cirkus 23.55. Men visst ställde jag mig i duschen då jag även kände något obehag i magen. Och pang sa det! Jäklar vilka värkar
Chrille fick flyga upp ur sängen och greja med det sista som behövdes, Ian låg ovetandes i sängen och mina föräldrar kom snabbt hit. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum och var jättejobbiga. Det var inget snack om att förlossningen var på G och jag fick panikkänslor av att inte ha lustgasen tillhands, för dessa värkar var ett rent helvete i jämförelse med de jag hade när jag födde Ian.
Bilfärden gick bra. Christian körde som en riktig gentleman och samtidigt gick det fort och direkt när vi kom fram och fick ett rum så började jag med lustgas. Resten av förlossningen är lite av en dimma men betydligt mer tydlig än förlossningen med Ian. Vi var mycket mer ensamna och Christian guidade mig väldigt väl genom värkarna, vi hittade ett sätt att jobba genom värkarna tillsammans som verkligen var guld värt.
Vid något tillfälle när de skulle undersöka hur öppen jag var så minns jag att jag tänkte (i högheten av lustgas) att jag säkert var jätteöppen, vilket jag inte var. Bara 4 cm och jag var HELT slut, så som jag upplevde det. Jag blev då uppmanad att sätta mig upp för att bebisen lättare skulle tränga ner, vilket jag efter lite övertygelse gick med på. Hatade att byta ställning lika mycket denna gång, som med Ian.
Men... Inte lång stund efter detta började jag känna det där enorma trycket som inte går att motstå. Blev då undersökt igen och då hade jag tydligen öppnat mig väldigt mycket. Jag beklagade mig hela tiden över hur less jag var på att det tog sån tid, att jag inte orkade mer, att jag ville veta hur lång tid detta egentligen skulle ta. Och just i det tillfället förstod jag att jag när som helst skulle få börja krysta med tanke på sättet hon gav mig svar. Därefter gick allt så fort.
Jag minns att jag hörde henne gråta och på samma gång förstod jag inte att hon faktiskt hade kommit, att hon var framfödd. Inte heller var jag säker på att hon faktiskt var en hon, något som jag upplevt hela graviditeten då jag alltid trott att hon var en han och att bedömningen på UL var lite halvtaskig. Men visst var det en hon. En fin liten dotter och syster till vår fina son.
Hon föddes 05.44, 36 i huvudomfång, 53cm lång och vägde 4160g.
Underbara lillasyster Elsa.
Överburenhetskontroll 1
Publicerat den
Ptja, igår var det inte bara Chrilles namnsdag utan också dags för oss att åka på överburenhetskontroll nummer ett på sjukhuset. Jag som alltid googlar på saker och ting hade såklart läst in mig i vad det innebar att vara på en sån här kontroll och såg verkligen fram emot det.
Väl där så var ingenting som jag trott. Inget TUL, som alla andra tycks få. Svaret på allt blir: "Det skiljer sig mellan landstingen". Ja givetvis skiljer det sig eftersom att man får gå överburen till 43 veckor i Karlstad medan man har en gräns på 42+0 (som jag var i igår) i andra landsting. Karlstad och Göteborg tillhör de landsting där man får gå och bära sina barn som längst.
Efter UL och CTG som var bra, fick jag äntligen träffa en läkare som en av barnmorskorna sa skulle göra en vaginal undersökning på mig. Det ville hon ju inte göra först eftersom att jag tydligen inte hade haft några sammandragningar under min sena del av graviditeten. Vet inte varför hon drog den slutsatsen? Hade inte uttryckt mig på något annat sätt än att jag har haft så mycket FÖRVÄRKAR att jag har trott att det är dags ett x-antal gånger. När jag svarade att: "Jo jag har ju haft massa sammandragningar" så sa hon lite halvirriterat åt mig att lägga mig så hon skulle undersöka mig.
Var tydligen halvmogen och när jag trodde att hon precis skulle dra ut sig hand så gjorde hon något som var så fruktansvärt smärtsamt att jag trodde att jag skulle sjunka under jorden. Strax därefter piper hon: "Nu gjorde jag en REJÄL hinnsvepning" så kanske det hjälper förlossningen att starta.
Det var jag ju nöjd med, men en liiiiiiiten förvarning om vad hon gjorde hade ju varit trevlig, så vitt hon visste hade jag kanske inte ens velat ha nån hinnsvepning då det är frivilligt.
Direkt efteråt fick jag jätte ont i magen, och efter att ha varit hemma hos min mamma och pappa och umgåtts en stund och sedan kommit hem hade jag börjat blöda en aning, och gör fortfarande. Det innebär väll att det händer något bra antar jag. Teckenblödning kanske det kallas. Det fick jag ju på kvällen innan Ian föddes. Så vi får se. Det kanske händer att bebisen kommer väldigt snart, men jag ska inte låta mig luras. Och förresten så är det inte så bråttom, det är inte så att jag är ivrig på något sätt som alla tycks tro - MEN problemet är att jag kommer hålla någon läkare ansvarig ifall det händer bebisen i magen något nu när man tvingas gå över tiden såhär långt. Riskerna fördubblas mellan vecka 41-42 och 42-43 och det tycker jag känns sådär lagom tryggt, speciellt med tanke på att jag föder stora barn (4kg+). Denna bebis lär ju bli betydligt tyngre än Ian. Förväntar mig en 5 kilos, vilket inte är alls ovanligt när man gått över med 2 veckor. Och enligt vissa så ska även detta öka riskerna. Men ingen förstår ju ens oro någonsin.
Om bebisen inte kommer idag, ja då ska vi på undersökning imorgon (fredag) igen.
Sista BM-besöket
Publicerat den
Och så var det fredag. BF+9, samma dag i systemet som Ian föddes men här har det inte kommit något syskon ännu. Det är väll lika bra att sluta hoppas varje dag så kanske det kommer igång.
Hur som helst hade jag en tid bokad hos barnmorskan tidigt imorse och därav hade jag önskat att Chrille skulle ta ut några komptimmar för att kunna skjutsa mig och hålla ett öga på Ian under tiden, visste ju inte alls ifall BM skulle undersöka mig gynekologiskt eller inte.
Bra blodtryck på 115/70, hjärtljud runt 145 på bebisen och magen började plana ut i tillväxt men ligger lite över mittersta kurvan vilket är helt i sin ordning.
Bra blodtryck på 115/70, hjärtljud runt 145 på bebisen och magen började plana ut i tillväxt men ligger lite över mittersta kurvan vilket är helt i sin ordning.
Fick en tid på onsdag till veckan för undersökning på sjukhuset och eventuell igångsättning.
Barnmorskan hoppades och trodde på att jag inte skulle behöva nyttja den tiden..
Moster-dag
Publicerat den
Min syster kom med bilen och hämtade mig och Ian igår runt lunchtid och vi spenderade tid hemma hos dom vilket alltid är kul. Ian är helt överförtjust i sin moster, Björn och sina två kusiner. När det var dags att äta gick vi ner till mormor och morfar som bor granne med min syster och käkade lunch och därefter kom min syster med familj dit och umgicks ända tills det att pappsen kom för att hämta oss efter jobbet.
Med magen är det lugna-gatan. Några smärtsamma förvärkar varje dag, men inte mer än så.
Så som jag minns det så hade jag bara enstaka förvärkar samma dag som det startade med Ian så det betyder ju ingenting. Förövrigt är jag på BF+8 idag. Ian kom BF+9. Ska vi satsa på att det blir en BF+9 unge denna gång också? Då blir man ju lite glad i ögat trots allt.
Så som jag minns det så hade jag bara enstaka förvärkar samma dag som det startade med Ian så det betyder ju ingenting. Förövrigt är jag på BF+8 idag. Ian kom BF+9. Ska vi satsa på att det blir en BF+9 unge denna gång också? Då blir man ju lite glad i ögat trots allt.
BF
Publicerat den
Gravid vecka 40
Publicerat den
Är i vecka 40 nu. 5 dagar kvar innan BF och nätterna är ett helvete.
Känner av foglossningen mer nu än vad jag gjort under några veckors tid, men det kan bero på att Ian har varit hemma och krävt att bli buren titt som tätt när min rygg har varit van att vila under sjukskrivningen.
Känner av foglossningen mer nu än vad jag gjort under några veckors tid, men det kan bero på att Ian har varit hemma och krävt att bli buren titt som tätt när min rygg har varit van att vila under sjukskrivningen.
Annars har jag förvärkar som kommer lite då och då, tyckte att de var mer regelbundna och framträdande för någon vecka sedan och att det nu har lugnat ner sig, önskar att det vore tvärttom.
Däremot har jag fått en kvarsittande värk i blygdbenet eller vad jag ska kalla det, bm sa att bebisen ligger med sitt huvud och trycker väldigt djupt ner och att det antagligen är det jag känner. Ont gör det. Känns verkligen som att ha ett huvud hängande över "exit". Det ilar, värker, sticker och trycker. Säg nu inte att jag ska behöva gå såhär två veckor till. Då svimmar jag!
Bebis har hållt sig precis på kurvan under hela graviditeten, ibland lite under mittersta t.o.m., men har gjort någon jätte-spurt nu i de senaste tre veckorna och ligger nu alltså en bit över. Bm tror att vi får en Ian-sized bebis igen (över 4kg), vilket jag inte fruktar. Jag har redan fött en bjässe och det gick det med, antar att det inte gjorde mer ont än att föda en 3kg bebis. För några veckor sedan trodde hon att bebisen skulle bli betydligt mindre än vad Ian var vid födseln, men så var det ju den här sista tillväxten de senaste veckorna som bara... exploderade. Häftigt hur det är!
Detta har nog med pappas gener att göra eftersom att Chrille och hans syskon vägde över 4kg vid födseln, medan jag och mina syskon vägde runt 3kg, för enligt bm är detta med födelsevikt ärftligt.
Smärtar
Publicerat den
Senaste dagarna har jag haft så otroligt mycket förvärkar. Smärtsamma sådana!
För några kvällar sedan trodde vi att det var dags till och med, vi klockade värkarna som kom relativt regelbundet med ca. 7 minuter mellan från 9 på kvällen ända in i natten. Det kändes nästan exakt så som det kändes när vi åkte till förlossningen när det hade startat med Ian.
Däremot tillhör jag den gruppen som inte tycker att den där första fasen är så jobbigt smärtsam, eller ja, jag har ju bara en graviditet att jämföra med men då fick jag inte så ont i mina värkar att jag förstod att det var pågång, utan jag åkte in för att stilla Chrilles tjat + att jag hade fått en blödning så de ville undersöka mig.
Vi fick stanna då och jag var nästan öppen 6 cm.
De värkarna jag hade för några kvällar sedan gav sig under natten, för någongång runt 2 tiden somnade jag för att sova resten av natten och vakna upp till ingenting. Hela dagen var sedan lugn och på kvällen fick jag "mens"värk som höll i sig och fortfarande sitter i nästan hela tiden.
Kan detta innebära något kan man ju undra då. Jag hoppas då det. Nu är vi redo, alla tre!
Idag är jag en dag in i vecka 39. Kom igen nu bebis..
37+0
Publicerat den
Idag var jag iväg till barnmorskan på MVC.
Magen mätte upp till 35, hjärtljuden låg på 145 och bebisen hade sjunkit rejält och var fixerad.
Mitt blodvärde var fint på 120, järndepåerna låg på 7 - vilket är lågt, och mitt blodtryck var 110/70 som är toppen.
Magen mätte upp till 35, hjärtljuden låg på 145 och bebisen hade sjunkit rejält och var fixerad.
Mitt blodvärde var fint på 120, järndepåerna låg på 7 - vilket är lågt, och mitt blodtryck var 110/70 som är toppen.
Vi pratade om förväntningarna inför förlossningen, vad jag hade för önskemål blandannat gällande smärtlindring vilket är lustgas (- om det räknas) och massage som funkade bra för mig när jag födde Ian. Jag berättade att jag ville ha hjälp med amningen efteråt så att den verkligen skulle fungera och det tyckte hon var vettigt och hon rekomenderade att Chrille skulle sova kvar en natt med mig (om Ian hade barnvakt) om vi kände för det, eftersom att det tydligen är så de flesta, som är kvar på BB och som har syskon hemma, ändå gör för att avlasta mamman som kanske har mycket ont. Vi får se hur vi gör.
Nu är det bara att vänta på att eländet ska ta slut. Denna graviditet har varit allt annat än en dans på rosor.
Ska bli så gött att få äga sin kropp igen sen, vila kroppen och ta det lugnt (så lugnt det går att ta det med två små).
Hej kanin!
Publicerat den
Som i inlägget nedan ser ni en liten otydlig hund på bilden, strax bredvid Ian.
Den hunden har följt Ian sen eftervården på sjukhuset och hänger ännu i armen på Ian stora delar av dagarna. Detta är inget vi har prackat på honom utan det har kommit sig naturligt.
Den har han döpt till Hugo.
Ian har med sig Hugo vid läggdags och även till dagis, då han har Hugo på vilan. Och han är noga med att Hugo ska finnas nära och när vi lämnar hemmet så vet han precis vart han lägger honom. Och vi föräldrar är förvånade att han ännu inte tappat bort honom, för precis som sin mor så är Ian ganska slarvig med saker, han lägger grejer på alla möjliga konstiga ställen och är sen jätteförvånad över att han inte kan finna dom.
Till saken hör att vi nu har handlat en mjuksak till bebisen, som vi hoppas på ska följa honom/henne på samma sätt som Ian haft ett mjukdjur av betydelse för honom. Tycker att det är enormt charmigt att se. Och jag antar att det ger trygghet till barnet, sålänge barnet inte blir besatt.
Öppnis och bm
Publicerat den
Igår, innan mitt besök hos barnmorskan, var vi på öppna förskolan.
Det var tjockt med folk denna fredag och Ian tyckte att det var jätte skoj.
Han lekte med bilar, tåg, vid spisen och i dockskåpet där det bodde kaniner.
Vi fikade med vatten och klementin och "degade" därefter med lite play-dough lera.
Väl hos barnmorskan togs det blodtryck, vi pratade lite om pulsen, hur jag mår.
Sedan lyssnade vi på hjärtljuden och mätte magen. Förra gången låg jag lite under den grova linjen, nu låg jag precis på. Så det är bra. Hon kände även efter hur bebisen låg och hur långt ner huvudet var.
Huvudet var väldigt långt ner, hon sa att hon var tvungen att "gräva" ganska djupt för att få fatt i huvudet.
Detta kunde innebära att bebisen inte behöver vara så långt bort från att födas men det behövde det ju inte betyda heller. Vore väll skönt om det vore så dock. Sålänge bebisen kommer ut för att den mår bra och inget annat.
Sjukt trött
Publicerat den
Inte för att vara gravid-tjatig om hur dåligt jag mår nu såhär i slutet av graviditeten, men fyfan säger jag för mina dåliga dagar som tyvärr blivit alltfler.
Jag tror inte att någon som inte själv upplevt varken foglossning eller hög puls riktigt vet vad de säger/menar när de säger att de förstår. Det är omöjligt att förstå hur en människa mår med 120 pulsslag i minuten när de vaknar upp i sängen på morgonen. Den pulsen följer mig hela dagen, och blir givetvis högre när jag gör något.
Jag är så grymt jäkla trött och kommer behöva tid till att återhämta mig när det här är över. Kommer inte springa runt så som jag gjorde de första dagarna när Ian var född. Vi var överallt. På bergvik, i hundgården, hos alla släktingar - då orkade man, jag var utvilad och hade inte de krämpor jag nu har haft och som suger musten ur mig dag som natt.
Jag hoppas att den höga pulsen försvinner i samband med att jag inte längre är gravid, det skulle vara en befrielse, (det kan tyvärr ta några månader enligt läkaren jag har träffat) men i värsta fall så beror det på något annat och då måste vi leta vidare efter orsaken. Varit på EKG som är normalt, vilket såklart lugnar en hel del - men oron finns ju alltid där.
Jag klarar verkligen inte av någon som helst press. Och vi lever ett pressat samhälle. Så fort någon ställer krav eller är allmänt jobbig/tjatig på mig eller om jag som sagt måste göra något fysiskt krävande är jag HELT slutkörd. Vill bara skrika åt folk, vilket jag ibland gör med följdkommentaren: "Jag vet att jag har humörsvängningar men jag mår inte bra". Och det är jättesvårt att må så/ha det så när man är mamma till en liten tvååring som givetvis inte kan vara tyst. Så all min energi går åt till att orka vara en bra mamma till Ian. Jag är stolt över att jag lyckats med detta trots hur jag mår, att inte Ian får ut för att jag är trött och sliten.
Jag somnar med lätthet klockan 21 på kvällen, och det är alltid med mina hjärtslag dundrande i mina öron. Hade man kunnat kräva att ens barn skulle ut i vecka 37 (då de anses vara fullgångna) så hade jag gjort det. Men nu måste man gilla läget och se framåt och ta tillvara på tiden som är nu. Det försöker jag göra till högsta grad.
Här finner jag mitt lugn
Presenter
Publicerat den
Nu har jag passat på att slå in presenterna som Ian ska få från lill*n när dom träffas för första gången.
Vill att han ska öppna NU.. Han kommer bli så glad!
Vill att han ska öppna NU.. Han kommer bli så glad!
Packa väskorna
Publicerat den
Jag tänkte att det kunde vara en fin idé att såhär i vecka 35 ha väskorna redo inför förlossningen.
Planen är att förhoppningsvis inte behöva vara kvar, som jag behövde med Ian, men man vet ju aldrig och jag minns ju vilka saker jag hade önskat att jag hade packat med då, som jag inte gjorde - likaså vad som kan stanna hemma, för visst blev det mycket onödigheter.
V.35
Publicerat den
Idag går vi in i vecka 35. Oj, tänker jag. Vad fort det har gått!
Dagarna flyger förbi och snart är vi framme i mål, snart är dagen kommen, då Ian blivit storebror.
Det är mest det jag tänker på, inte så mycket att jag ska bli mamma till ännu en liten, utan just att Ian ska få ett syskon. Häftigt hur oegoistisk man på något sätt blir när man fått barn.
Vi har läst några böcker, som vi har lånat på biblioteket, för Ian som handlar om att få en lillebror eller lillasyster och Ian, som vanligtvis inte gillar att bli läst för, fullkomligt älskar en av böckerna. Han pekar ut och förklarar på sitt egna sätt att storasystern i boken inte alls är glad över att ha fått en lillebror, bara för att hon är rädd att mamma och pappa inte ska se henne som sitt hjärtegull längre. Hon vill att lillebror ska försvinna. Så på något pedagogiskt sätt försöker vi förklara att det som sker i bokets slut, då när allt kommit på sin plats, är det som är verkligheten. Mamma och pappa kommer alltid älska båda sina barn lika mycket, och att Ian alltid kommer vara vår älskling - ingenting förändras på det viset även om det kommer vara svårt för Ian att förstå att han inte ska petas från tronen utan kan dela den med någon.
Här kommer en bild på min mage i v.35 med Ian och v.35 denna graviditet. Tycker att magarna är fasligt lika faktiskt. Är lite större denna gång dock.
