Något jag klagat över i flera månader nu är min trötthet som vägrar försvinna.. Men nu, i några dagar, har allt lättat.. En helt otrolig känsla när man får en kick med energi såhär mitt i en förkyldning, oväntat och överraskande.. 

Kanske är det för att min vårdeppighet börjar släppa? Att Ians trotsande beetende

 varit mer hanterbart ett tag, att jag tagit kontroll över min vikt och att jag äter en diet jag är bekväm med och som kroppen mår bättre av.. Vet inte, men det känns förbannat jäkla bra! 

Många långa och sköna dagar har passerat. Solen har stått hett och högt på himmeln under hela veckan och man måste ju få lov att tycka att det känns som att sommarn närmar sig med stormsteg.

Imorse när jag lämnade av Ian på dagis skulle de till och med ha samling utomhus. Det är ju helt underbart.

 

Vad har vi gjort då?

Vi har firat påsk med min familj, vi har haft grillkvällar lite här och där med släktingar och njutit av barnskratt, såpbubblor och lekparkshäng, för att inte glömma härliga stunder i mormor och morfars trädgård.
Ian mår som fisken i vattnet när han får vara ute och leva rövare, och lilla Elsa.. Ja hon är glad vart hon än är, bara hon har brorsan med sig. 

 

Bjuder på lite bilder från forna dagar..

 

 

Ian på gripen, då han hade snubblat in i sin fasters soffgavel och fått ett jack under läppen

Det var på tiden att få hemhandlat igår.

Behövde både matvaror och lite strumpor till barnen, så Bergvik stod på schemat.

Väl där träffade vi på mina föräldrar vilket var tur, Ian lyssnar bättre på morfar i affärer än vad han gör med oss.
Så han fick gå med dom tills att vi hade handlat klart.

Därefter åkte vi hem och lämnade av matvarorna och sedan åkte vi hem till mina föräldrar och kollade på hockey och åt pizza.

 

Jag själv gjorde ju något riktigt knäppt igår. 
Jag hade bytt blöja på Ian, och vi brukar lägga alla blöjor i hundbajspåsar och slänga direkt. 

Just efter att jag bytt blöja på Ian hade jag inte tid att gå med en gång så jag la blöjan i påsen

och fick en jätte stark känsla av att jag var tvungen att dribbla blöjpåsen som en fotboll fram till ytterdörren.
Så jag började, dribblade på riktigt bra, när jag sedan skulle skjuta finalsparken så slinter foten ur den tänkta rutten och träffar dörrkarmen.. på lilltån. Och redan igår var jag blå och svullen och varje fotsteg jag tar är en pina!

Känns ju lite halvskoj när jag precis har börjat springa.. Finns inte på världskartan att springa tills detta lagt sig!

Skit också.. Men.. Nu vet jag att jag inte är något fotbolls proffs iallafall.. Och tur var väll att ingen såg mig!

 

 

Har inte fotat med systemkameran på ett tag, men jag har precis lagt in lite bilder som jag tog förra veckan med den. Här kommer en bild på Ian och Elsa, där Ian har snott åt sig en av Elsas nappar. 

Han lyckas alltid hitta en, även om vi inte gör det...

Christian berättade om hur han var ute och sprang i torsdags och helt plötsligt kom att tänka på att vi inte varit magsjuka på länge. Han sprang samtidigt in på en cykelväg där det stod ett stort träd med massa hängande kvistar, och när han sprang där, så tänkte han att han lika gärna kan säga "peppar peppar, ta i trä" och patetiskt sträcka upp handen och snudda trä-kvistarna för att på något sätt garantera sig själv att vi skulle klara oss... Dagen efter fick Ian magsjuka. 

Så har det sett ut under helgen. Först tog det Ian och inte förrän idag blev jag också drabbad. Det är den kräkiga versionen.

Och som om det inte vore nog jobbigt fick Elsa dunderförkyldning med feber. Innebär då att endast Chrille är frisk, och han valde då att stanna hemma och avlasta mig.

Svärmor var och handlade massa gott, bestående av bland annat bananer, blåbärssoppa och vanliga blåbär, blöjor till båda barnen, köttfärspaket, baguetter, smör, grönsaker, mjölk... Ptja, allt vi kan tänkas behöva inklusive coca cola som är bra, i avslagen form, vid magsjuka. Så himla tacksam över det! 

Fick ett infall av att det var dags att träna lite dagtid, så efter att vi lämnat Ian på dagis gick vi en promenad hem till min mamma och pappa (båda jobbade när vi kom) och satt där och väntade på att mormor skulle sluta jobbet så att hon skulle kunna passa Elsa medan jag smög iväg på lite pulshöjande aktivitet på gymmet.
Idag körde jag intervaller på löpbandet, lite armövningar med trx och axlar i cabel'n. Sedan körde jag även jumpingsquats (8repsX3sets) och det var jobbigt.

Satsade på en 30 minuters träningsrunda med hög intensitet, ingen direkt vila - (utan i intervallvilan från cardio körde jag armövningarna i trxe:n), och kände att det var helt i sin ordning efter de 30 minuterna hade gått. Var helnöjd med passet då det är det första passet jag har gjort på över en vecka, har varit lite småförkyld och så.

Trots att jag har varit ifrån träningen under den längsta tiden någonsin, sen jag började träna, så kände jag mig stark idag.. Jag ökade på hastigheten när jag körde intervaller och jag orkade lägga på 10kg extra på axelövningarna. Kanske behövde mina muskler få vila lite? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag pressade mina axlar för mycket med täta pass och lät inte mina muskler vila.  

Man kommer på sig själv med att vara bortskämd när det kommer till punkten att vara ute i regn.
Hugo har varit hemifrån såpass länge att man glömt av hur det är att vara tvungen. Men något jag kan tycka är så tydligt, nu när vi har två barn, är att man nästan tävlar om att få chansen att gå ut med Hugo, eftersom att det är då man kan ha den tabubelagda "egentiden" och kunna andas lite mellan varven. 

 

Efter att vi traskat i regnet för att hämta storebror på dagis gjorde Ian debut med paraplyt. En riktig höjdare, då paraplyet ser ut som en pingvin = lydig, nöjd och tillfredsställd kille som går fint bredvid sin mamma. 

 

Igår var vi hos faster Therese och firade henne lite lätt då hon fyllt 30. Av oss och svägerskan med familj fick hon två kettlebells (12 och 16kg) så att hon får träna lite hemma. Hon är en stor inspirationskälla för mig då hon har gått ner hur mycket som helst i vikt av rätt kost och hård träning. Det är inte alla som klarar av att göra en vikt-resa på det viset och inte under den tiden hon har klarat det på. Men så är hon lite tokstålle och tränar på alla tänkbara tider på dygnet och hur ofta som helst. Finns inget stopp på den kvinnan! Mycket fascinerande...

Barnen hade iallafall väldigt kul, de skrattade och var glada - och de stora tjejerna var såklart nyfikna på Elsa, och Elsa var nyfikna på dom också. Så vi tog lite foton med Christians telefon, tjejerna fick hålla henne en stund och sedan hade tiden sprungit iväg och det var dags att åka till Välsviken och handla. Vi lämnade då av Ian som ville stanna hos mormor och morfar, och samtidigt visa upp sin nya hatt som han fått av farmor. 

 

-

 

Idag har vi städat och haft det mysigt, varit ute på en långpromenad med Hugo i ruggvädret. 
Ian, som ibland är så himla slarvig när vi är ute och går, var idag jätteduktig och tog ett ordentligt tag om vagnen varje gång jag berättade att det en bil i närheten. 

 

När Christian slutar så hinner han inte mer än hem för att byta till arbetskläder innan det är dags för honom att åka till den stugan (som egentligen är ett bostadshus) som vi ska riva ner, flytta till sommarstugan och finjustera.

Svärfar och min pappa ska vara med och hjälpa till, och det som står på agendan för dom idag är att plocka ner tegel från taket. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår tog vi hem vår vovve Hugo, som har varit hos mina föräldrar sedan jag hade stora problem med min foglossning. Nu kände vi att vi ska kunna greja detta och Hugo var glad över att vara hemma igen.
Likaså barnen, för de var riktigt goa med Hugo igår och jag och Ian tog med Hugo och gick till hundgården och hade det bra. Däremot har Hugo fått besvär med kisseriet, för så sent som imorse när jag och Ian tog med oss Hugo påvägen till dagis så kissade han blod, igen. Detta innebär väll säkert ytterligare kristaller i urinen och Chrille är nu iväg med honom till veterinären. Hoppas att allt går bra, man kan aldrig få sluta oroa sig för Hugo. 

 

Nu har jag passat på att skriva ihop alla mina ansökningspapper till utbildningen som startar i höst. 

Hoppas så innerligt på att jag blir antagen och får chansen att utbilda mig till något jag av hela mitt hjärta vill jobba med. Det finns inget värre än att "nöja sig" med något man inte känner för 110%igt och det är lite vid det vägskälet jag har stått i valet och kvalet om hurvida jag ska utbilda mig eller fortsätta.. Med det sagt har jag faktiskt trivts på samtliga arbetsplatser jag har/har haft - men jag vill något mer.. Och skam den som ger sig bara för att man har barn och familj, de förtjänar att jag är mitt bästa jag. Annars har jag faktiskt haft lite ångest för att jag isåfall börjar plugga i augusti. Elsa är inte ens ett år då. Men Christian ska vara hemma och det känns som att han behöver få vara det också, innan barnen är för stora och jag vet inte varför jag måste känna mig ångestfylld över det. Men jag tror att det bottnar i att Elsa är så mammig. Hon har ett stort behov av att vara mig nära. Men hur det än blir tror jag på att det blir bra.