Inte för att vara gravid-tjatig om hur dåligt jag mår nu såhär i slutet av graviditeten, men fyfan säger jag för mina dåliga dagar som tyvärr blivit alltfler.

Jag tror inte att någon som inte själv upplevt varken foglossning eller hög puls riktigt vet vad de säger/menar när de säger att de förstår. Det är omöjligt att förstå hur en människa mår med 120 pulsslag i minuten när de vaknar upp i sängen på morgonen. Den pulsen följer mig hela dagen, och blir givetvis högre när jag gör något.

Jag är så grymt jäkla trött och kommer behöva tid till att återhämta mig när det här är över. Kommer inte springa runt så som jag gjorde de första dagarna när Ian var född. Vi var överallt. På bergvik, i hundgården, hos alla släktingar - då orkade man, jag var utvilad och hade inte de krämpor jag nu har haft och som suger musten ur mig dag som natt.

Jag hoppas att den höga pulsen försvinner i samband med att jag inte längre är gravid, det skulle vara en befrielse, (det kan tyvärr ta några månader enligt läkaren jag har träffat) men i värsta fall så beror det på något annat och då måste vi leta vidare efter orsaken. Varit på EKG som är normalt, vilket såklart lugnar en hel del - men oron finns ju alltid där.

Jag klarar verkligen inte av någon som helst press. Och vi lever ett pressat samhälle. Så fort någon ställer krav eller är allmänt jobbig/tjatig på mig eller om jag som sagt måste göra något fysiskt krävande är jag HELT slutkörd. Vill bara skrika åt folk, vilket jag ibland gör med följdkommentaren: "Jag vet att jag har humörsvängningar men jag mår inte bra". Och det är jättesvårt att må så/ha det så när man är mamma till en liten tvååring som givetvis inte kan vara tyst. Så all min energi går åt till att orka vara en bra mamma till Ian. Jag är stolt över att jag lyckats med detta trots hur jag mår, att inte Ian får ut för att jag är trött och sliten. 

Jag somnar med lätthet klockan 21 på kvällen, och det är alltid med mina hjärtslag dundrande i mina öron. Hade man kunnat kräva att ens barn skulle ut i vecka 37 (då de anses vara fullgångna) så hade jag gjort det. Men nu måste man gilla läget och se framåt och ta tillvara på tiden som är nu. Det försöker jag göra till högsta grad.