I fredags satt vi här - taggade - i soffan för att titta på fotbollsmatchen, precis som de flesta andra.
Vid matchens slut var det raka vägen i sängs som gällde då jag var så himla trött. 

Jag fick inte sova speciellt länge innan jag vaknade av en känsla av att jag verkligen behövde duscha, vilket var lite konstigt. Klockan var då cirkus 23.55. Men visst ställde jag mig i duschen då jag även kände något obehag i magen. Och pang sa det! Jäklar vilka värkar

Chrille fick flyga upp ur sängen och greja med det sista som behövdes, Ian låg ovetandes i sängen och mina föräldrar kom snabbt hit. Värkarna kom med ca 5 minuters mellanrum och var jättejobbiga. Det var inget snack om att förlossningen var på G och jag fick panikkänslor av att inte ha lustgasen tillhands, för dessa värkar var ett rent helvete i jämförelse med de jag hade när jag födde Ian. 

 

Bilfärden gick bra. Christian körde som en riktig gentleman och samtidigt gick det fort och direkt när vi kom fram och fick ett rum så började jag med lustgas. Resten av förlossningen är lite av en dimma men betydligt mer tydlig än förlossningen med Ian. Vi var mycket mer ensamna och Christian guidade mig väldigt väl genom värkarna, vi hittade ett sätt att jobba genom värkarna tillsammans som verkligen var guld värt.

 

Vid något tillfälle när de skulle undersöka hur öppen jag var så minns jag att jag tänkte (i högheten av lustgas) att jag säkert var jätteöppen, vilket jag inte var. Bara 4 cm och jag var HELT slut, så som jag upplevde det. Jag blev då uppmanad att sätta mig upp för att bebisen lättare skulle tränga ner, vilket jag efter lite övertygelse gick med på. Hatade att byta ställning lika mycket denna gång, som med Ian. 

 

Men... Inte lång stund efter detta började jag känna det där enorma trycket som inte går att motstå. Blev då undersökt igen och då hade jag tydligen öppnat mig väldigt mycket. Jag beklagade mig hela tiden över hur less jag var på att det tog sån tid, att jag inte orkade mer, att jag ville veta hur lång tid detta egentligen skulle ta. Och just i det tillfället förstod jag att jag när som helst skulle få börja krysta med tanke på sättet hon gav mig svar. Därefter gick allt så fort.

 

Jag minns att jag hörde henne gråta och på samma gång förstod jag inte att hon faktiskt hade kommit, att hon var framfödd. Inte heller var jag säker på att hon faktiskt var en hon, något som jag upplevt hela graviditeten då jag alltid trott att hon var en han och att bedömningen på UL var lite halvtaskig. Men visst var det en hon. En fin liten dotter och syster till vår fina son. 

 

Hon föddes 05.44, 36 i huvudomfång, 53cm lång och vägde 4160g.

Underbara lillasyster Elsa.