Man kommer på sig själv med att vara bortskämd när det kommer till punkten att vara ute i regn.
Hugo har varit hemifrån såpass länge att man glömt av hur det är att vara tvungen. Men något jag kan tycka är så tydligt, nu när vi har två barn, är att man nästan tävlar om att få chansen att gå ut med Hugo, eftersom att det är då man kan ha den tabubelagda "egentiden" och kunna andas lite mellan varven. 

 

Efter att vi traskat i regnet för att hämta storebror på dagis gjorde Ian debut med paraplyt. En riktig höjdare, då paraplyet ser ut som en pingvin = lydig, nöjd och tillfredsställd kille som går fint bredvid sin mamma.