På Halloweenpartyt fick vi nys om något som kallas för familjegympa som man kan gå på med barn från 2 år och uppåt. Jag och Christian hade ironiskt nog haft en dialog om att börja med något liknande tillsammans med Ian. Dels för att ha kul, röra på sig och umgås med andra barn och vuxna tillsammans med Ian - men också för att få ha någonting att syssla med, något som bara är Ians nu när han ska bli storebror. Vi tror att det kanske är viktigt. Ian är ju väldigt självständig men man får inte missta sig, han är väldigt känslig/känslosam och jag tror att det verkligen skulle göra honom gott att få tid där han står helt i fokus, utan någon liten bebis att bry sig om.

 

Vi var rädda för att han skulle vara för liten och inte riktigt hänga med. Men han sken som en sol och jag satt och skrattade stundvis högt på "åskådarsidan". Han lyssnade på instruktörens uppmaningar och latsjade med sina kusiner+tremänning och inte minst pappsen. Då och då sprang han stolt till mig och gav mig en kram för att springa tillbaka. Underbart att se!

 

 

Igår hade vi två av Ians annars 10 kusiner här. De kom lagom till lunch och vi gottade till det med köttfärssås och makaroner med gosallad till. Efter detta lekte vi på Ians rum en stund för att sedan gå ut till lekparken här utanför. När de hade tröttnat på den lekplatsen begav vi oss till skolan som ligger ett stenkast bort, där gick jag när jag var liten och jag trivs på den skolgården. Det fanns även andra småttingar där och tillslut lekte allihop tillsammans, förutom vår lille knodd då som hade roligt med sin rosa spade och fick för sig att han skulle springa fram och tillbaka med sand till sittbänken och fylla ena sidans plats med grus. Det bästa var ändå att han förstod att han skulle städa efter sig, för när vi skulle gå fanns det inte ett gruskorn kvar på självaste bänken, desto mer fanns på backen. När vi berättade för kusinerna att de fick avsluta sin lek eftersom att vi skulle gå till hundgården med Hugo gick allt som på räls och alla var nöjda och glada, även om det kändes som att vi avbröt dom när dom hade som roligast.

 

 

 

Minns när jag tog detta foto som om det vore igår. Känslorna vara verkligen all over the place och man kände sig så välsignad med att ha fått ett så vackert barn, som man ännu inte kände, men det kändes som att man ändå hade haft hela sitt liv tillsammans och skulle ha hela livet på sig att lära känna varandra. Så känns det än idag.

Livet innan Ian existerar nästan inte i min värld - vad gjorde vi innan? Massa dumheter, onödigheter, massa kul och spännande men ingenting som väger upp med att ha bildat familj, inget kommer nära det livet.

 

 

Allt har alltid handlat om Ian för mig, så djup är kärleken, den kärlek som de utan barn inte ännu förstår sig på - men antagligen kommer få uppleva en dag. Då kanske de förstår varför vissa mammor (pappor också?) terroriserar facebook med babybilder och även diskuterar babyavföring på facebook, bara för att det är viktigt för oss. Vi förstår givetvis att våra barn inte är lika viktiga för er, men vi struntar i det. Lika mycket som vi struntar i att ni missade bussen imorse. Det är kärleken som är så stor att den måste ge sig uttryck. Man vill bara skrika och visa hela världen sin kärlek till sitt lilla barn.