Minns när jag tog detta foto som om det vore igår. Känslorna vara verkligen all over the place och man kände sig så välsignad med att ha fått ett så vackert barn, som man ännu inte kände, men det kändes som att man ändå hade haft hela sitt liv tillsammans och skulle ha hela livet på sig att lära känna varandra. Så känns det än idag.

Livet innan Ian existerar nästan inte i min värld - vad gjorde vi innan? Massa dumheter, onödigheter, massa kul och spännande men ingenting som väger upp med att ha bildat familj, inget kommer nära det livet.

 

 

Allt har alltid handlat om Ian för mig, så djup är kärleken, den kärlek som de utan barn inte ännu förstår sig på - men antagligen kommer få uppleva en dag. Då kanske de förstår varför vissa mammor (pappor också?) terroriserar facebook med babybilder och även diskuterar babyavföring på facebook, bara för att det är viktigt för oss. Vi förstår givetvis att våra barn inte är lika viktiga för er, men vi struntar i det. Lika mycket som vi struntar i att ni missade bussen imorse. Det är kärleken som är så stor att den måste ge sig uttryck. Man vill bara skrika och visa hela världen sin kärlek till sitt lilla barn.