Efter att ha gått på småbarnsavdelning ganska länge, fast att han mentalt har varit redo för att börja på storbarnsavdelning, var det äntligen dags. Ian är nu officiellt med de stora barnen, på den stora gården och kan leka med barn som han har bättre utbyte av. Vi ångrar inte en sekund att han får gå på förskolan fast att Chrille är hemma med Elsa. För Ian behöver den tiden. Han VILL HA den tiden. 
Det är fullt möjligt att stimulera sina barn på många plan och länge, men det är inte möjligt längre med Ian. För att det skulle vara möjligt behöver han umgås med andra stora barn på dagtid, barn som leker så som han gör - och de finns ju inte hemma, de finns på förskolan eftersom att föräldrarna jobbar. Och nu, dag 2 på nya avdelningen ville han knappt följa med oss hem och har redan nu fått ett bättre humör, vilket alltså var som jag trodde på grund av stimuleringen han fått av att umgås med andra barn.
Det var så roligt när vi skulle gå hem idag (jag följde med Chrille och Elsa för att hämta honom) och då ropade de stora grabbarna efter honom "Heeejdå Ian". Att han har fått kompisar, nya ansikten, betyder så mycket för en och man blir varm om hjärtat. Barn behöver kompisar utöver familj och släkt - så är det bara. Och jag är så glad över att det har gått så bra och utan bekymmer trots att han varit hemma hela sommaren.