Det var på tiden att få hemhandlat igår.

Behövde både matvaror och lite strumpor till barnen, så Bergvik stod på schemat.

Väl där träffade vi på mina föräldrar vilket var tur, Ian lyssnar bättre på morfar i affärer än vad han gör med oss.
Så han fick gå med dom tills att vi hade handlat klart.

Därefter åkte vi hem och lämnade av matvarorna och sedan åkte vi hem till mina föräldrar och kollade på hockey och åt pizza.

 

Jag själv gjorde ju något riktigt knäppt igår. 
Jag hade bytt blöja på Ian, och vi brukar lägga alla blöjor i hundbajspåsar och slänga direkt. 

Just efter att jag bytt blöja på Ian hade jag inte tid att gå med en gång så jag la blöjan i påsen

och fick en jätte stark känsla av att jag var tvungen att dribbla blöjpåsen som en fotboll fram till ytterdörren.
Så jag började, dribblade på riktigt bra, när jag sedan skulle skjuta finalsparken så slinter foten ur den tänkta rutten och träffar dörrkarmen.. på lilltån. Och redan igår var jag blå och svullen och varje fotsteg jag tar är en pina!

Känns ju lite halvskoj när jag precis har börjat springa.. Finns inte på världskartan att springa tills detta lagt sig!

Skit också.. Men.. Nu vet jag att jag inte är något fotbolls proffs iallafall.. Och tur var väll att ingen såg mig!

 

 

Har inte fotat med systemkameran på ett tag, men jag har precis lagt in lite bilder som jag tog förra veckan med den. Här kommer en bild på Ian och Elsa, där Ian har snott åt sig en av Elsas nappar. 

Han lyckas alltid hitta en, även om vi inte gör det...

Man kommer på sig själv med att vara bortskämd när det kommer till punkten att vara ute i regn.
Hugo har varit hemifrån såpass länge att man glömt av hur det är att vara tvungen. Men något jag kan tycka är så tydligt, nu när vi har två barn, är att man nästan tävlar om att få chansen att gå ut med Hugo, eftersom att det är då man kan ha den tabubelagda "egentiden" och kunna andas lite mellan varven. 

 

Efter att vi traskat i regnet för att hämta storebror på dagis gjorde Ian debut med paraplyt. En riktig höjdare, då paraplyet ser ut som en pingvin = lydig, nöjd och tillfredsställd kille som går fint bredvid sin mamma. 

 

Igår var vi hos faster Therese och firade henne lite lätt då hon fyllt 30. Av oss och svägerskan med familj fick hon två kettlebells (12 och 16kg) så att hon får träna lite hemma. Hon är en stor inspirationskälla för mig då hon har gått ner hur mycket som helst i vikt av rätt kost och hård träning. Det är inte alla som klarar av att göra en vikt-resa på det viset och inte under den tiden hon har klarat det på. Men så är hon lite tokstålle och tränar på alla tänkbara tider på dygnet och hur ofta som helst. Finns inget stopp på den kvinnan! Mycket fascinerande...

Barnen hade iallafall väldigt kul, de skrattade och var glada - och de stora tjejerna var såklart nyfikna på Elsa, och Elsa var nyfikna på dom också. Så vi tog lite foton med Christians telefon, tjejerna fick hålla henne en stund och sedan hade tiden sprungit iväg och det var dags att åka till Välsviken och handla. Vi lämnade då av Ian som ville stanna hos mormor och morfar, och samtidigt visa upp sin nya hatt som han fått av farmor. 

 

-

 

Idag har vi städat och haft det mysigt, varit ute på en långpromenad med Hugo i ruggvädret. 
Ian, som ibland är så himla slarvig när vi är ute och går, var idag jätteduktig och tog ett ordentligt tag om vagnen varje gång jag berättade att det en bil i närheten. 

 

När Christian slutar så hinner han inte mer än hem för att byta till arbetskläder innan det är dags för honom att åka till den stugan (som egentligen är ett bostadshus) som vi ska riva ner, flytta till sommarstugan och finjustera.

Svärfar och min pappa ska vara med och hjälpa till, och det som står på agendan för dom idag är att plocka ner tegel från taket. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår tog vi hem vår vovve Hugo, som har varit hos mina föräldrar sedan jag hade stora problem med min foglossning. Nu kände vi att vi ska kunna greja detta och Hugo var glad över att vara hemma igen.
Likaså barnen, för de var riktigt goa med Hugo igår och jag och Ian tog med Hugo och gick till hundgården och hade det bra. Däremot har Hugo fått besvär med kisseriet, för så sent som imorse när jag och Ian tog med oss Hugo påvägen till dagis så kissade han blod, igen. Detta innebär väll säkert ytterligare kristaller i urinen och Chrille är nu iväg med honom till veterinären. Hoppas att allt går bra, man kan aldrig få sluta oroa sig för Hugo. 

 

Nu har jag passat på att skriva ihop alla mina ansökningspapper till utbildningen som startar i höst. 

Hoppas så innerligt på att jag blir antagen och får chansen att utbilda mig till något jag av hela mitt hjärta vill jobba med. Det finns inget värre än att "nöja sig" med något man inte känner för 110%igt och det är lite vid det vägskälet jag har stått i valet och kvalet om hurvida jag ska utbilda mig eller fortsätta.. Med det sagt har jag faktiskt trivts på samtliga arbetsplatser jag har/har haft - men jag vill något mer.. Och skam den som ger sig bara för att man har barn och familj, de förtjänar att jag är mitt bästa jag. Annars har jag faktiskt haft lite ångest för att jag isåfall börjar plugga i augusti. Elsa är inte ens ett år då. Men Christian ska vara hemma och det känns som att han behöver få vara det också, innan barnen är för stora och jag vet inte varför jag måste känna mig ångestfylld över det. Men jag tror att det bottnar i att Elsa är så mammig. Hon har ett stort behov av att vara mig nära. Men hur det än blir tror jag på att det blir bra.

Herrejävlar vad jag är dålig på att hålla igång uppdateringen. Somliga gånger har jag påstått att det inte hänt något speciellt i våra liv och att det är därför jag varit tyst men nu är det alldeles tvärttom. Det händer för mycket för att hålla igång detta. När man har det lugnt på kvällen så har jag och Christian vår kvalitetstid och jag känner inte för att starta igång denna sega dumburk. 

 

Det mest aktuella som har hänt var att jag var ensam med lillan under helgen då pappan och sonen i hushållet var iväg och påbörjade grundarbetet (som den här helgen innefattade borrning i marken och gjutning av plint) till vårt sommar-stugbygge. Ja, det är verkligen helt jävla underbart!

För det spelar nästintill ingen roll om man skaffar en fin lägenhet eller huset av ens drömmar - för förr eller senare har man gjort sig hemmastadd och då är ens hem bara en tråkig iordninggjord plats. Men nu kommer vi få en tillflykt, vårt lantliga palats som vi kan bygga ut på allt eftersom. 

 

Annars älskar jag vårt hem, men kan sakna trädgård. Men nu får vi det genom stugan.

 

 

 

Igår hade vi en perfekt dag, en sån där dag som kommer definera lycka under en lång tid framöver då det är exakt sånna tillfällen jag älskar som mest. Barnskratt, glädjen i barnens ögon, solsken som inte framkallar svett och en mysig picknick med korvgrillning. Vi var alltså på/i Mariebergsskogen och tittade på djur, var på naturum, lekte i lekpark och grillade tillsammans med två av Ians kusiner med familj. Jag skulle med enkelhet göra om denna dag varje dag utan att bli uttråkad! 

 

Direkt efter att vi varit där och skulle åka hem, åkte vi och tittade på småstugor, vi ska antagligen köpa en och ställa i "Väse" och under lång sikt även bygga till en hundgård till Hugo. Så det ska bli sååå kul, kommer definitivt bli helt underbart bra men det är mycket som ska ordnas.. Vi kommer behöva kika på priser och utbud och förarbetet måste ordnas under våren för att det ska vara aktuellt att vara färdig till sommarn.

 

 

 

Vet inte om jag har skrivit det förut men Ian är inne i någon period då han verkligen inte vill vara med på foto och går han med på att vara med på bild säger han oftast att det bara är för att han vill att morfar ska se honom (morfar läser nog bloggen rätt ofta va?).. 

Idag tog vi dessa bilder på morgonkvisten; på första bilden va han lite tveksam, och då frågade jag om han inte kunde se någotsånär glad ut och det resulterade i följande bilder:

 

Efter att Elsa har påvisat att hon vill sitta upp (hon drar sig upp från lutande läge) kände vi att det var dags att skaffa en stol åt henne. Det lutade mot att köpa någon mer klassig stol men när vi var och kikade så kom vi ändå fram till att denna är en av dom som passar vårt behov bäst. Man ska inte underskatta billiga ting. 

 

Ian tycker att det är superkul när lillan sitter i sin stol, han brukar lägga till henne sina leksaker och snosar på hennes fötter som dinglar ner.. Och sen låtsas han att hon är en del av en lek som jag inte förstått mig på ännu.

 

De senaste dagarna har varit lite omtumlande jobbiga. Inte alls långt efter att jag skrev inlägget om Ians milda trots blev allt så mycket värre och det är svårt att bedöma om det är trots eller svartsjuka som visar sig. Mest troligt är det ju trots eftersom att vi har hört att han uppvisar samma beteende på dagis och hemma hos mormor och morfar, alltså på de ställen han oftast är och känner sig bekväm. Han är fortfarande världens mest omtänksamma person, men han flummar till sig stundvis och när han väl har "trillat dit" så är det kört sen. Höll på att inte ta mig hem från dagis med honom förra veckan, samt att han retar mig med att springa ut i vägen när det kommer bilar (vilket han har varit så noga med att aldrig göra, då vi har förklarat hur farligt det är).. Ja men, sånna saker. Han skriker att vi är dumma, att han vill att vi ska gå iväg o.s.v. Och det är klart att det tar på en när man inte är van att höra sånt.. Men jag räknar med att det är något man får stå ut med. Men som Ians visa faster en gång sa "Man får välja sina fighter" så valde jag att behålla honom hemma från dagis idag, ge honom tid att få känna att han fortfarande är mammas lilla pojke, dels för att dagis idag var en fajt som jag inte kunde vinna utan att bli totalt frustrerad på honom och dels för att jag vill ge honom den tiden med mig som han kanske vill ha, jag vet ju inte om det beror på att han känner sig lite utanför. Och helt ärligt tycker jag att dagen har varit bättre än vad den hade varit ifall han skulle ha varit på dagis. Han lekte lugnt tillsammans med mig och syrran här hemma - i sina nya skor som jag köpte till honom igår då jag var iväg och köpte skor och kläder till mig själv. 

 

Vi har även, med tanke på trotsen, börjat med att belöna honom med stickers (klistermärken) som han sätter upp på ett papper när han skött sig extra bra. Detta är en bra morot då han älskar stickers och helst skulle vilja ha alla i hela världen. Så när vi märker att han börjar trilla dit i sitt trotsiga beteende så påminner vi honom om hur han kommer få välja ett valfritt klistermärke och sätta upp på sitt papper som han är så stolt över, och då brukar han faktiskt ta sig samman. Lite av en win-win situation. 

 

För en stund sedan åkte Ian med till leklandet med faster, D och kusinerna J och W. 
Fick en bild mmsad till mig med en riktigt glad kille i rutschkanan!

 

Har nyss gymmat en halvtimme och sitter och väntar på att mitt pass ska dra igång. 25minuters TRX.. Ångrar nästan att jag tagit ut mig på gymmet, kommer bli tufft. 

Just nu är pappsen och Ian iväg och handlar fredagsmaten som kommer bestå av fahjita. Så himla gott!

Därefter, när maten är smält, ska jag lämna pappa och barn hemma och dra mig till gymmet för lite fredagsnöje.. 

Idag har bara varit en slapp hemma-dag som varit uppskattad av båda barnen. Spelade lite "lille storm" med Ian förut men annars jag vi mest lallat runt (ett uttryck jag använt flitigt sen det uppkom på farmen).. 

 

I lördags åkte Ian skridskor första gången på riktigt med pappa Chrille! 

Han tyckte att det var halkigt, sa han.
Nu tror jag att bandy-spelaren i Chrille önskar att Ian finner någon form av intresse i skridskor..

 

 

I söndags var det meningen att vi skulle träffa Elin för att åka till Mariebergsskogen så att Ian äntligen kunde få lämna av sina tuttar till grisarna, men det visade sig vara så att de små grisarna inte är ute året runt så därför, samt att vädret var väldigt tråkigt, valde vi att istället åka till Leklandet. Det var väldigt kul. Vi lekte, kastade saker på varandra, åkte massvis med rutschkana, hade med lätthet kunnat stanna några timmar till men tillslut var det stängning.

 

 

 

 Här hemma har det slagits in lite presenter till min lilla familj på allahjärtansdag.
Är så tacksam för all kärlek de ger mig varje dag året runt!
Nu väntar vi in att pappa ska komma hem från jobbet. Ian räknar ner till han ska få gelehjärtan.